Nu har jag inte bloggat under hela vintern och våren. Denna vinter blev ovanligt isig, och vid de tillfällena som jag och Emelie hade bokat in för ridning, så gick det inte att rida pga av alla is. Däremot träffades jag och Emelie i stället för samtal med hästarna.

Vid ett samtal så fick vi en lektion som hette ”duga”. Över en timmes lektion från speciellt Willow, även lite från Belle-Amie, där hon gick igenom hela ryggraden och dess emotionella samband. Hon delade upp kotorna i olika segment, och hur man påverkas av olika händelser, tankar, stress, mm. Jag har suttit på många kurser och tagit in teoretisk information om vår fantastiska kropp. Men att få universell kunskap på det här sättet, från ett djur, ja, det går inte att beskriva. Tacksamheten är enorm!

Efteråt var jag helt mörbultad, för det påverkade varenda liten cell längs hela min ryggrad. Tänk att få världens träningsvärk efter denna dryga timme!

Det har sedan tagit lång tid att skriva ner all denna information. Det blev fem inspelningar på knappt en kvart var, men samtalet går så snabbt, så jag har fått lyssna om och om igen för att få ner allt rätt och riktigt.

Sedan har detta fått förankrat sig hos mig och min kollega/mentor, vilket detta är riktat till. Vi har fått jobba in detta på varandra för att sedan kunna börja praktisera det i våra behandlingar. Det jag kan förmedla här är att det finns tre mycket viktiga strukturer att ta hänsyn till under en behandling, och det är sacrum, atlas och C7. Men framförallt sacrum och dess tredje kota – S3.

I slutet av maj blev det äntligen dags för mig och Andrea att få rida på Bibbi och Smulan igen. Denna dag var en riktigt strålande varm dag. Alla lika förväntansfulla efter ett långt uppehåll. Emelie fick verkligen bekänna färg när hon ledde Bibbi och mig, för Bibbi hade gott om energi och Smulan fullkomligt älskade att få träffa Andrea igen, och ville gärna komma förbi oss. Bibbi tyckte vid ett tillfälle att nu låg Smulan alldeles för nära, men det gick bra. Andrea fick hålla in henne emellanåt. Men det var så härligt att se dem njuta där bakom oss, båda två.

Emelie noterade att energin runt mina kotor expanderade på ett helt annat sätt nu än tidigare. En rörlighet från alla håll som inte funnits förut. Hela njurområdet fick ett helt annat space. Så vår muntliga lektion, samt behandlingsintroduktion har gjort stor verkan längs ryggraden. Mitt bäcken har fortsatt att jobba efter vår ridtur, speciellt S-I lederna har jag känt av under minst ett par veckor efteråt.

Vi får se med spänning hur fortsättningen av detta följer. Vi väntar in och följer det hästarna ger oss. Det är viktigt att visa respekt för vad som ges till oss.

Skogsväsen

Bibbi hade dagen före vår träff meddelat för Emelie att vi skulle gå en annan väg på vår träff. Mer terräng i skogen. Upp och ner för att jobba med rygg och bäcken.

Bibbi visade området runt lumbalen redan innan jag satt mig på henne. När vi sedan red iväg så visade hon bilden av ett blålila klot. Det här klotet var den andliga grunden till de vingar jag tidigare skrivit om. Det jobbade intensivt runt om och mellan skulderbladen. De öppnades upp och expanderade i riktning framåt/bakåt. Sedan även utåt sidorna. Jag kände i Bibbis kropp hur det expanderade för henne också. Efter en stund när det expanderats fullt ut så försvann klotbilden och allt smälte samman. Vi gick nu på en för mig ny skogspromenad. Mycket uppför och utför så att jag fick använda ryggen på flera olika sätt. Även bäckenet och höfterna fick jobba mycket, och jag kände verkligen hur energin spreds längs ryggrad ner i benen. Jag skulle slappna av från höfterna och ner i fötterna och bara låta benen hänga med. Det är en fantastisk känsla när man tillåter kroppen att jobba på olika sätt. Bara följa med i flödet och känna in vad som sker.

När vi kom till ett kalhugge fick Bibbi kontakt med små skogsväsen. Dessa hjälper till att läka skogen. De ser till så att löven blåser till det ställe där de bäst behövs till exempel. Där de kan ge marken bäst näring. Vi människor ser det ju vanligtvis så att det är vinden som blåser löven till ett ställe. Men vi fick nu här en förklaring att det finns energier som hjälper till med detta. Både Bibbi och Smulan tyckte detta var jättespännande och stod en längre stund och tog kontakt med dessa. Hit ska vi gå oftare tyckte de! Vi tackade för vår lektion som vi fick ta del av.

Det är så fascinerande att känna hur det jobbar på samma vis i både min och Bibbis kropp samtidigt.

Zander och Belle-Amie stod så fint tillsammans och väntade på oss när vi skulle prata med dem. De är mycket nöjda och positivt påhejande. De vill ha mer av samma nu. Både jag och min kollega som detta berör är på helt rätt spår. Ändra inget i er behandling utan fortsätt på detta sätt, säger de. När man praktiserar de här nya idéerna så kommer man lite som till nästa anhalt. När man väl förankrat det så är man redo för nästa steg. Därför är det inte så mycket ny information ifrån dem idag. Men de visar skog ovanifrån. Skog som har en renande effekt, sedan visar de städer som ser väldigt förorenade ut. Grunden i dessa föroreningar är rädsla, även rädsla för att föroreningarna finns. Det är som att det nu är ett jättestort utrensningsuppdrag som är intensivt nu under en period, för att komma ut på andra sidan. Eller att det är inte rädslan som är manifesterad, utan att det är möjligheter att kunna bygga upp något nytt. Så deras budskap är: Jobba på! Inte så att det är en deadline, men det är helt klart en intensiv arbetsperiod. Lite slitjobb. Många patienter och långa dagar. Även en del patienter som man tycker att man kommer ju inte riktigt till det resultat man vill uppnå, men behöver fortsätta ändå. De jämför det med att gå uppför en jättelång backe, och man inte riktigt vet hur lång den är. Det ser inte ut att det blir en jättelång period, men det är under hösten nu och framöver. Med detta ser Zander och Belle-Amie nöjda ut för idag.

Då jag inte har möjlighet att träffa dem förrän om tre veckor så känns det som att allt det de har meddelat oss nu ska landa i oss alla. Nästa gång vi ses kommer något nytt att läggas till i vår utbildning hos dem. Vad gäller utrensning och det som de har pratat om tidigare så märker jag av detta mycket i mina behandlingar nu. Trycket på klienter ökar och en hel del akuta fall behöver hjälp snarast. Det gäller då att hålla sig lugn i detta.

Oktoberkylan har slagit till, men det är bara vi människor som verkar tycka det är kallt. Hästarna njuter, och när jag kommer med äpplen så mumsar och smaskar de så härligt!

Promenaden inleddes med att Bibbi gick in i djup koncentration igen. Hon påbörjade jobbet i bäckenet igen och upp till navelområdet. Skapelsens kärna, och fokus på denna. Bibbi visade som kraftiga trådar i navelsträngen mot livmodern och universum. Universums livmoder. Först var det som att pulsen i denna var lite trög, som ett vaccum. Efter ett tag så expanderade det och öppnades upp och energin i navelsträngen mellan min navelsträng/livmoder och universums livmoder öppnades upp. Ett mycket dovt ljud hördes ifrån denna länk. Först kände jag att det var som ljudet från trumman när man gör datortomografi, fast mycket mycket dovt, knappt hörbar, men ändå mycket hörbar. Det som var mycket viktigt i detta var att när det nu öppnas så är det för att universums energi ska kunna komma till oss med SIN energi. Sin livnärande energi. Inte att vi öppnar upp till universum för att då tro att vi skapar någon form av kontakt eller energi. Det här var Bibbi väldigt noga med att vi skulle förstå.

Bibbi fortsatte sedan upp vid thorakalområdet/runt bröstkorgen. Det blev som en ljusbubbla runt om det området. När denna öppnades så fanns där ingen insida och heller ingen utsida. Denna ljusbubbla vara bara HEL. Bara var. Jag och Emelie konstaterade att denna häst borde egentligen få nobelpris i något passande. Det som händer när vi träffas går varken att återberätta eller förstå på det sätt som faktisk sker.

Nästan tillbaka till hagen som kom jag på att denna känsla av ljud, det är universums livmoders puls vi förnimmer. Precis som när vi som embryo och foster låg tryggt och skönt i vår mammas livmoder och kunde höra hennes hjärtslag. Lika tryggt och med stor tillit vilar jag nu i universums stora livmoder. När jag nu skriver det här så blir jag väldigt känslomässigt berörd. Det är en sådan stor allomfattande känsla som inte går att beskriva med rätta ord. Att jag får vara med om detta, att få vara en liten liten del i detta stora. Tacksamhet och ödmjukhet åter igen.

Både jag, Bibbi och Emelie var lite snurriga och vingliga efter det här!

Zander och Belle-Amie hade lite att säga idag också.

De visar tredje ögat, som en stjärna där. Den är kopplad till det Bibbi har jobbat med idag. Med navelsträngen till universum. Det har att göra med hur man ser. Att vi kan se utan att förstå, att man kan se utan behov att förstå. Det här handlar mycket om när man står mitt i något man inte rår över. Att man undviker att göra det till sitt, eller sin sanning. Att man ser saker tydligt, men utan behov att att förstå allt.

Den andra punkten de visar är gropen under Xipodeus/nederdelen av bröstbenet. Där visar de en väldigt tydlig bild på ett klot. Som ett ljus, glödlampsliknande. Här handlar det mer om att inte fastna i olika känslor. Man kan gå in i dem till fullo men ändå inte låta dem fastna. Det är bara bra att hänge sig till dessa känslor man förnimmer till 100%, men utan förståelse för vad de är för något samt att inte indentifiera sig med känslorna. Inte förstå och inte äga känslorna.

Den tredje punkten visar de mitt under kroppen, vid leden mellan sacrum/coccygeus. Korsben och svanskota. Där visar de en trekant som har spetsen uppåt. För Belle-Amie verkar detta vara den viktigaste punkten. Härifrån kommer man ihåg varifrån man kommer. Det som inte går att beskriva. Det som är ingenting. Det är en väldigt härlig känsla just att du kommer ur ingenting och du återvänder till ingenting. Alltet. Om man jämför med minnespunkten i nacken är hela ens historia, så är denna minnespunkt där man raderar ut alla historier. Vilket då innebär om man har ”bommat” på de andra två punkterna, blivit förvirrad, och blandat ihop allt, så finns alltid denna möjlighet kvar vid den här punkten. Det är där man raderar ut. Sedan kan man aldrig radera ut så att saker upphör att existera på det sättet som en gudomlig kraft kan, men man kan radera ut sanningen om det så att du släpper det fritt.

Zander kommer sedan in med den stora universella bilden som Bibbi visade med pulsslagen i unviersum/universums livmoder. Han visar andningen såsom vi såg den. Han vill inte säga något mer om detta utan mer visa på att han är där. Sedan är de klara och tackar och bugar. Det gör vi tillbaka med stor ödmjukhet.

Vår nästa träff är under älgjaktsveckan så vi rider inte ut i skogen utan träffas och samtalar istället.

Zander tycker att vi jobbar på bra. Det går framåt. Zander visar sedan en bild av frontale/pannbenet, lite lägre ner på en häst och högre upp på en människa. Det är på insidan av frontale och känslan är som att det skulle vara en pärla eller diamant. Även känslan av det är som en skatt eller dold talang. Han visar sedan en bild av hela kroppen och att det då finns fler sådana pärlor/diamanter. De kan variera i färg också. Om allting känns hopplöst så symboliserar dessa hopp. Att det finns något mer. Även om varje individs historia skrivs som en bok, så måste den inte sluta på ett visst sätt. Det går att bryta in på ett sidospår. Man har kanske 5-10 styck. Man kan välja att inte använda dessa så att de helt slocknar ner. Har man fått en chans men inte tagit den så slocknar en pärla.

Som Terapeut så är det väldigt viktigt att veta att dessa platser finns så att man i sitt sinne kan känna på riktigt att det faktiskt går att skriva om historien. Det är väldigt få människor som har klantat till det så mycket att man har förverkat alla dessa pärlor. Man kan räkna med att det alltid finns dold potenial och att det inte ser ut som man tror. Det är Zander mycket tydlig med att få fram. Det kan vara så att förmågan att vara svag är det som faktiskt behövs i vissa lägen, tvärtemot det man tror att man måste visa sig stark. Det kan vara egenskaper som är tvärtom som är förknippade med det här. Just det att man kan skriva om historien kan vara helt främmande för denna personen. Att sådan är ju inte jag! Fast det kan vara precis så som det är. Men det finns en huvudsaklig sådan här punkt innanför pannbenet. Själva principen till denna dynamik. Zander menar att man kan aktivera detta bara för att ingjuta hopp hos en individ. När en terapeut gör detta med en medvetenhet om att detta är möjligt, där slutar terapeutens väg i detta. Terapeuten kan alltså inte styra något mer. Man kanske till och med får tunghäfta och inte kan säga mer om man har en konversation under behandlingen. Så fort terapeuten har rört detta hos någon annan så har du inte med det att göra, historien är inte din. Zander rekommenderar att man använder det här väldigt mycket.

Det här har att göra med att utvecklingen nu går framåt mycket snabbt. Precis som Bibbi har pratat om det destruktiva och det uppbyggande. Det rör sig fort nu och det gäller att göra rätt saker vid rätt tidpunkt. Det här är ingen genväg utan mer en direkt väg till att väcka hopp, som inte behöver gå igenom en lång process av att man behöver förstå. Det går att gå direkt till att välja ett annat spår. Sen är det ju helt upp till patienten. Men Zander rekommenderar att man i alla former av stagnationer kan använda sig av det här för man kan inte överanvända dem. Man kan missa dem men inte överanvända dem. Det är inte så att har du missat en så är den borta sen. Har du däremot använt en så är den större sen. Då blir också området innanför pannbenet större, vilket kan i början leda till huvudvärk. Rejäl huvudvärk. Men det är motståndet till förändring som huvudvärken består av i så fall, den är egentligen inte på ett fysiskt plan. Zander uppfattar att det är många människor som ställs inför olika möjligheter och måste välja nu. Vill du flytta eller stanna kvar? Vill du leva eller vill du dö? Man kan inte hålla på att dra på det längre, så därför kommer de punkterna till nytta nu. Han menar att perioden innan har handlat om mycket djupgående, sökande meditativa vägar som har tagit lång tid. Så det är många som har minnen av det som har övat väldigt länge som nu upplever att nu händer det väldigt fort. Tidens gång är sådan just nu. Den här behandlingsmetoden har inte varit relevant innan. Eller ingången till behandlingen har inte varit relevant innan. Vi har inte behövt så snabba skiftningar tidigare. Så det här gäller ju mig och mina kollegor i allra högsta grad samt klienter som söker upp oss för att få hjälp. Zander litar på det när han för över det till oss, att vi släpper detta vidare till andra, och att det förvaltas rätt. Han säger att ska det spridas så gör det det på rätt sätt, annars tar det ett stopp om ingen tar åt sig av detta.

Både via mina behandlingar och min blogg så sprider jag deras budskap och information. En väldigt givande och rolig uppgift jag fått.

Ännu en strålande lördagsförmiddag. Svårt att tro att vi nu gått in i oktober månad, när solen värmer som den gör!

Bibbi gick in i en djup koncentration och konverserade inte så mycket. Men hon visade hur hon jobbade med att släppa och öppna upp för mycket små rörelser ut åt sidorna med början från ländryggsområdet. Släppa på spänningar för att bli mer elastisk. Stort fokus och lite prat! Denna elasticitet jobbar på både Bibbi och mig. När det är klart i lumbalen fortsatte det upp till thorakalen och cervikalen. Bibbi visade sedan energin i form av åttor längs hela min ryggrad, och jag kunde förnimma dem från varje kotsegment. Återigen denna energiform runt om i alla celler, öppnar upp, släpper på spänningar. När vi kom upp till berget ställde Bibbi sig vänd mot havet och horisonten och tog kontakt. Djup kontakt. De andra hästarna buffade runt lite, men Bibbi stod blickstilla med blicken stilla mot horisonten. Det här påminner så mycket om hur vi jobbar med Biodynamisk KranioSakral Terapi. Att ta kontakt med horisonten under behandling för att vidga spacet runt om oss, så att vi kan ta in mer utan att fastna i något. Helt magiskt att sitta på henne och se henne ta in denna känslan.

På tillbakavägen visar hon tydligt hur mycket som jobbat för oss båda. Hon känns också mycket mjukare i sina leder. Så här mycket som jobbat fysiskt på oss har det nog aldrig jobbat tidigare. Hon är såå nöjd, säger hon. Förutom en och annan älgfluga då…

Efter ridningen var det åter dags för ett samtal med Zander och Belle-Amie. De går direkt till det som Bibbi jobbade med i bakhuvudet tidigare. Minnespunkten. De är inne på att det här stället handlar om instinktiva reaktioner. Den instinkten som de beskriver är till viss del färgad. Även fast de gått tusentals år tillbaka i tiden DNA mässigt, så är de förvärvade eller inlärda. De skiljer på instinkter som är rent reflexmässiga, som inte är färgade av vilja eller historia över huvud taget. Samt instinkter som är föränderliga. De menar på att dessa instinkter vi jobbat med är föränderliga, förvärvade eller inlärda, som är kopplade till en världsordning eller en yttre struktur som håller på att falla isär. Det fungerar nu inte längre, utan det som tidigare har varit som en överlevnadsmekanism kanske nu blir helt motsatt och icke fungerbart. Man behöver kanske nu då ställa om dessa automatiska kopplingar för att guida sig själv rätt, och det är det som Bibbi har jobbat med idag. Det som förut har varit automatiskt fel eller farligt, det har nu ändrats till att bli delvis sant, och inte alls på samma sätt som förut. Det har också varit kopplingen ner till ryggraden som Bibbi jobbat med, för att ändra, och justera på ryggmärgsreflexerna.

Allt det här som finns här i denna punkt är inte medvetet, alltså det är instinkter som man inte vet om att man utgår ifrån. Det var också därför som Bibbi inte pratade så mycket när hon jobbade med detta. Eftersom det var omedvetna instinkter så var det ingen ide´ att nämna dem eftersom de ändå inte ska vara kvar. Det är onödigt att ha kvar dem i minnet, så därför var det bättre att jobba i tysthet. Klokt av Bibbi tycker jag! Dessa icke viljestyrda beteendena håller oss tillbaka så att förändringar inte kan ske, så att då man reflexmässigt återskapar samma situationer. Så Zander och Belle-Amie tycker att det här var en väldigt bra sak som Bibbi jobbat med. Det är en väldigt stor frihetskänsla i det. Det ökar också närvaron i här och nu eftersom man ser världen mer för hur den är NU, inte för det man förväntar sig att se. Det tar bort den självklara kopplingen till att det ska vara på ett speciellt sätt. Efter detta meddelande var Zander och Belle-Amie nöjda, och dagens lektion är klar. Vi tackar för detta!

En lördagförmiddag i september, lite tjocka moln men ändå friskt och skönt. Dags för ett nytt spännande möte med Bibbi. Jag fick denna gång rida själv för Emelie behövde leda den häst som hennes lilla dotter red. I början leddes Bibbi av en tjej som gick med oss, men när vi gått en bit så red jag utan att Bibbi leddes. Vi kom upp till ett högt berg där vi kunde se ut över havet runt Grebbestadsområdet. Eftersom det var mulet och disigt denna dag så såg vi inte så mycket av havet, men utsikten var ändå oerhört vacker.

Jag satt hela tiden och tänkte mitt mantra: Släpp taget, jag ÄR tillräcklig.

Eftersom det var en hel del berg att gå på så sökte hästarna att gå där det var mjukare, intill träd, i mossa och ljung. Vi var på väg tillbaka när Bibbi gick nära en tall som hade kraftiga grenar, dessa tog tag i mitt ben samt en stor gren ovanför mig så jag fick böja mig ner. Det var bara det att till slut så fick inte jag plats. Jag höll mig i manen och tyglarna, men kända hur jag började glida, mer och mer. Till slut var det bara att verkligen släppa taget och ramla av. Allt gick ju så snabbt men ändå i slowmotion. Jag landade rakt på korsben/ländrygg. Jag svor en ramsa för att jag var nybehandlad. Hade dagen innan fått en KranioSakralbehandling och kände mig innan rak och fin i kroppen. Skit också. Vet ju vad en sådan här smäll ställer till med. Jag har ju behandlat ett flertal ryttare som ramlat av på alla möjliga olika sätt. Bibbi tittade på mig och liksom undrade, varför ligger du där? Upp och hoppa igen!

Det var nog en mening med detta, sa Emelie. Något behövde öppnas upp vid ditt korsben.

Upp på Bibbi igen. Ont som bara den i sacrum, men försökte vicka på fötter i takt med Bibbis steg och andades djupt.

Väl tillbaka vid hagen igen, så fick jag sitta kvar på Bibbi. Zander och Belle-Amie hade ett par dagar innan meddelat att de nu höll på att utveckla en healingmetod. Givetvis skulle jag få vara deras första klient, eftersom jag jobbar med klienter på ett liknande sätt.

Det är Zander som börjar att prata trots att jag sitter på Bibbi, för detta är läkning via häst. Han visar bilden av korsbenet som en trekant. Sen visar han att om man vrider denna och så som en slipad diamant kan se ut. Den första vridningen gör han mycket långsamt så att Emelie ska kunna se att såsom trekanten är slipad…herregud säger Emelie sen. Hur ska jag kunna förklara?! Men såsom trekanten är slipad, så ser man i snurren att de raka linjerna som finns, de möter varandra hela tiden och går på något sätt i varandra så det blir ett flöde. Sen ökar den farten, till en början så fort att man inte ser att det är en trekant utan som en spole, sen när den snurrar ännu fortare så är det som den skjuter ut en mängd små energipartiklar som gnistor. För Zander så är det här som att när man eldar båtar el tåg med ved eller kol, där man ger eld åt en motor, så är dessa gnistor från korsbenet som denna eld. Det är inte som ett energicentrum utan mer som en generator. Så vad du än har i övriga systemet så blir detta bränslet. Har du rädsla där så är rädsla bränslet. Har du tillit där så är tillit bränslet. I mitt fall så har det varit så att den här snurren på korsbenet varit lite lutande i stället för mer rak. Zander beskriver att när man då kommer till njurarna så blir den ena väldigt mycket svagare än den andra, medans den andra då blir väldigt mycket mer överbelastad. Så det är inte bara den obalansen av att man håller kvar det utan det är också så att den snurrar på ett sätt som gör att den ena njuren blir tom och den andra blir överfull. Zander verkar se det så att den KranioSakrala behandlingen som jag fick igår verkar ha skapat ett rent flöde, och den ”behandlingen” jag har fått när jag ramlade av är att det som har varit lite skruvat snett i korsbenet har slagits loss. Nu sitter det inte fast längre. Det har heller inte lagt sig rätt, utan det sitter löst.

Så fick jag sitta och låta armarna hänga rakt ner, blunda och röra på fingrarna väldigt försiktigt. Denna försiktiga rörelsen från fingrarna går upp till C7, (7e halskotan), som verkar ha en mycket viktig funktion i det här sammanhanget. När bränslet har kastats runt i kroppen från korsbenet och upp till området vid C7, då omsätt det mentalt. Den näringen som kommer till tankarna ska då gå tillbaka till kroppen, så att det blir en cirkelgång på det här. Eftersom det varit mer påverkan på ena sidan av njurarna så blir det också ett tryck på ena sidan av hjärnhalvan. Det känner jag då direkt på höger sida frontalloben. I samband med att korsbenet slagits loss så sätts ju det i hjärnan i gungning också, så att jag de närmsta dagarna kan jag förvänta mig smärta i nacken. Denna nacksmärta är bra. Den är mer som en träningsvärk från att kroppen har jobbat.

Jag fick under veckan en KranioSakralbehandling från en kollega som jobbar med KS både på häst och människa och då släppte det mycket av det onda i sacrum.

Ny träff lördagen efter.

Zander och Belle-Amie verkar nöjda sedan sist! Deras information har förståtts rätt och det har delats vidare rätt.

De börjar med att visa upp en bild av där nacken ledar mot skallbenet, Atlanto-Occipitalleden. En mycket liten punkt där. Så liten så att den inte kan ses med blotta ögat. En fascinerande bild säger Emelie för i denna lilla punkt så ligger hela själens historia! I den kropp som finns där och då, där finns vartenda litet minne inlagrat. Det är som att man skulle kunna spela upp hela livstiden, eller alla våra livstider! Det är inget hop-plock av det mest relevanta utan här finns verkligen allt! Denna punkt är mitt i ryggmärgskanalen vid OA leden. Belle-Amie säger att den går inte att se eftersom den också är ändlöst stor. Deras budskap kring det här är att man ska vara varsam i det området, eftersom allt man gör där berör ens – som de kallar det- Vakna minnen. Samtidigt så är det lika viktigt att våga gå dit, skära igenom, konfrontera denna punkt, för det kanske är det som måste göras.

De visar sedan att det går vidare ut över axlar, ner i armarna, som blir lite synonymt med hur man berättar sin historia. Nästan alla axelrelaterade spänningar beror på återupprepade mönster, det uttrycks just där. Väldigt mycket handledsspänningar baseras på att man vill förhindra att saker som har hänt förut ska hända igen. Så axlarna är att man gör, man gör samma saker som förut, kanske om och om igen. Handlederna är att man vill stoppa flödet. Inget av det gör då att man bearbetar det.

Efter detta är Zander och Belle-Amie nöjda! Det räcker för nu, säger de. De menar på att lägger man in för mycket så kan man inte använda det. Men nu så kan du gå in direkt och göra. Det är mycket viktigare än att proppa huvudet fullt på en gång. Jag kan bara hålla med dem och tacka för denna informationen.

Ny träff igen en vecka efter. En otroligt fin vacker solig septemberlördag. Helt stilla i vinden och solen värmer. Underbart fast vi är i slutet av september. När vi ridit en stund viasr Bibbi att mina bäckenben/sittben rör sig i en gungande rörelse upp och ner. Det är en helt annan rörlighet i hela bäckenet, säger hon. Hon visar också ett energimönster i form av en åtta, som rör sig i gungande takt längs bäckenet. Känslan är också helt annorlunda än någonsin tidigare. Det är mycket mjukare och rörligare i mitt bäcken och mina höfter. Under veckan så hade jag under några dagar varit på Näl för en utredning av mina njurar. Där hände i och för sig inte så mycket, vilket jag redan på förhand känt på mig. Men jag fick då en distans behandling av min KranioSakral Terapeut, och sacrum blev betydligt bättre sen min lilla krashlandning. Så det var en skön känsla att få känna denna mjukhet som jag aldrig upplevt förut. Utsikten från berget var helt underbar denna dag och havet glänste på långt håll. Hästarna ville vara kvar där länge! Bibbi håller också på att öppna upp samma flöde som jag längs ryggmärgen. Behöver lite KS behandling hon också för att hjälpa henne få upp flödet.

Under veckan så har jag jobbat mycket med just denna länk från sacrum till C7 och själens minnespunkt och det är otroligt vad mycket som händer i våra kroppar. Fascinerande!

Innan jag skulle iväg och träffa Bibbi för två veckor så hade ett äpple blåst av från trädet i stormen. Jag plockade upp det och la det i jackfickan. Gick i trädgården och vattnade blommorna innan jag skulle iväg. Äpplet glömde jag bort. När jag var strax framme vid hästarna så kom jag ihåg äpplet. Just det, jag har ett äpple i fickan, perfekt till Bibbi! Nästan genast som jag fick hålla Bibbis rep så tog hon mulen mot fickan, jodå hon, det var hon som sett till så jag fick med ett äpple. Förra måndagen på morgonen när jag skulle hänga ut tvätten och gick förbi äppleträdet, så låg där ett äpple på marken. Jag skulle träffa Bibbi på kvällen. Inte ett endaste äpple hade blåst av sen förra måndagen, trots flera dagar med storm och regn! Äpplet fick följa med givetvis. Jag höll Bibbi medans de gjorde iordning de andra hästarna. Matglad som hon är så åt hon gräs för det vilda där vi stod. Jag tänkte ge henne äpplet när vi ridit. Men helt plötsligt slutar Bibbi att äta gräs, tittar på mig och sedan mulen mot fickan. Givetvis fick hon äpplet direkt. Jag började skratta för det såg verkligen roligt ut. Nu får vi se om det ligger något äpple på marken nästa måndag…

När vi ridit en stund så visar Bibbi en centrumpunkt innanför nedanför naveln. Det är som att själen har en stark centreringspunkt därifrån. Även fast själen finns i hela kroppen, så är det här den befästs från början på något vis. Det är också viktigt att det är balans här. Ett bra ställe att fokusera på vid meditationer. Efter en stund expanderar denna punkt och hela området breddas energimässigt. Sedan går denna energi uppåt i kroppen. Det jobbar en stund vid bröstkorgen och sedan under säkert 10 minuter så är hon helt fokuserad på området bakom hjärtat, dorsala pericardium. Det är som en puls som måste hitta rätt balans, och till slut gör den det. Inom KranioSakral Terapi så är dorsala pericardium ett mkt viktigt område som jag ofta jobbar med, så det är lite roligt att Bibbi visar oss just det området. Sedan fortsätter arbetet upp till skallbasens ben. I form av en triangel med den översta punkten centrerad på en specifik punkt i hjärnan. Jag får känslan av att det är i 3e ventriceln, ett av de hålrum där ryggmärgavätskan produceras. Det verkar vara väldigt viktigt att det är bra flöde här. Det är som små små ljusknappar som Bibbi visar. Som nervtrådarnas synapser som lyser. Det är små små vibrationer i hela nervsystemet som läggs till rätta. Finlir igen.

Vi gick samma skogsväg som förra gången, så även denna gång fick vi hoppa över ett dike…och det gick jättebra! Kom lite på sniskan första gången, men fick rätat upp mig snabbt. Rädslan släpper snabbare nu. När vi red tillbaka började det skymma. Kvällen var ljum, helt stilla i vinden, molnfritt och den kommande fullmånen lyste på oss. Det var verkligen ännu en magisk kväll att rida i. Ena gången storm, nästa helt stilla. En variabelt och otroligt mäktigt väder vi har. När man är ute så här och tar in från alla sinnen så är faktiskt alla väderlekar fantastiska på sitt sätt.

Nästa måndagsträff blev framflyttad till onsdag förmiddag. Jodå..äpple på marken!

Bibbi började i området vid skuldrorna. Ryggraden som en stor trädkrona. Nerverna uppåt är som en enorm trädkrona på ett träd. Även en liten krona nedåt, men inte alls lika stor. Sedan visar hon ryggradens kotor och dess mellanrum. Hon menar att det är mycket viktig att vi har rätt mellanrum mellan våra kotor. Inte för trångt, men heller inte för stort mellanrum. Hon visar spinalnerverna och på dess samband fysiskt, mentalt, och andligt. Hon visar ligament som är för spända i det här området. När ligamenten är spända så påverkar det våra tankemönster.Medvetandet styrs inte av detta utan är helt fritt, men däremot tankarna är starkt involverade med våra ligament. Är våra ligament längs ryggraden för spända så blir våra tankemönster mycket påverkade. Vi fastnar lätt i tankemönster som kan vara svåra att ta sig ur. Det här är en viktig del att tänka på framöver när jag behandlar klienter. Bibbi jobbar intensivt för att släppa på dessa ligament på oss båda.

När det spänningarna i ligamenten släppt så går hon till området kring njurarna och visar som en platta som ligger över hela området, med mycket gammal energi som stör njurarna. Gammalt armod, eländes elände, fattigdom, hopplöshet, svält och bedrövelse. ”Det kommer aldrig att bli bättre, bara så du vet.” Riktigt nordbohuslänskt gammalt tänkt. Att man riktigt grott fast i denna energi. Hon visar också en gammal kvinna som har samband med detta. Det är jätteviktigt att få släppt på det här. När det här släpper för dig så kommer det automatiskt att släppa även för Andrea, så att hon slipper gå igenom samma sak, förklarar Emelie. Jag får ganska snabbt upp en bild av vem denna gammla kvinna kan vara. Efter en stund visar Bibbi att denna energi släppt och det bli ett helt annat lättare flöde i njurar och ryggrad. Under tiden som detta jobbar och släpper så gäspar jag, och gäspar, och gäspar.

Jag kommer att bli trött säger Bibbi. Det är nu mycket viktigt för mig med vila. Inte så att jag måste sova hela tiden, utan bara vila utan en massa måsten och krav. Helst inte ta in nya saker. Hjärnan är för trött. Kroppen är för trött. Måste få anpassa sig till det som sker. Bara få vara i stället. Passar då bra med ett par dagars ledighet, då jag efter stor vånda tagit ett för mig mycket stort beslut. För trött är jag efter detta. Både i huvud och kropp. En rejäl träningsvärk känns det som. Jag är lika fascinerad efter varje träff! Att få vara med om det här. Det är verkligen en ynnest.

Emelie red på Bibbi några dagar efter vår transridning, då hon gick in i helt andra dimensioner och en fantastisk stillhet. Även då gick Bibbi långt tillbaka i tiden. Hon hamnade bla vid den tid då dinosaurierna levde på vår jord.

Vi träffades åter efter en vecka och jag såg på Bibbis blick att hon var genast på väg in i andra dimensioner. När jag satte mig på henne och vi började gå iväg så sa Emelie att Bibbi visar genast området kring mina njurar. Men denna gång visar hon dem som en kraftkälla. De ser ut att vara mer genomsläppliga och energin flödar mer kring dem. Jag bekräftar detta genom att det har skett en förändring i min kropp. Äntligen svettas jag igen, efter två år utan svettningar vare sig jag tränat hårt eller när det varit varmt. Vanligtvis brukar väl inte svettningar kännas så gott, men så är det faktiskt nu. Känna att det flödar bättre i min kropp. Jag svullnar heller inte lika mycket. Jag har inte tagit prover än, väntar på att läggas in för djupgående undersökningar, så det blir spännande att se om värdena blivit bättre också.

Under vår ridtur så gick Bibbi in i fem olika tidsepoker. Jag kommer inte ihåg alla dessa så att jag kan återberätta dem. Det går rakt in i mig och påverkar, men denna gång var det som att det gick in, jobbade och sen släppte taget direkt. Jag har inget direkt minne av vad som sades. Jättemärkligt!

Det var några mörka och jobbiga tidsepoker i alla fall. Där olika makter liksom stred mot varandra. Vilket i sig inte är så ovanligt, men det är dags att släppa på dessa minnen nu och inte bära dessa vidare. På något globalt plan verkar det som att via Bibbi så är vi med och hjälper till att lösa upp dessa minnen. Det är stort, ofattbart, svårt att beskriva med ord, men man bara vet inom sig och känner så starkt att JA, just så är det.

Ny vecka och ridning med Bibbi. Förra veckan var hon på det globala planet och förmedlade. Denna gång så handlade det nästan enbart på det personliga planet. Nästan direkt vi började rida så visade hon området vid och omkring mina njurar. Hon visade en värme som spred sig i detta område. En behaglig värme. Denna spred sig vidare till omkringliggande organ och under vår ridning fortplantade den sig upp mellan skuldror och till sist till nacken. Ett helt nytt flöde som kom igång. Men hon visade också denna värme som spred sig mellan kotorna på ett mkt specifikt sätt. Återigen har Emelie inte varit med om att se det här hända tidigare. Det Bibbi förmedlar är helt otroligt! En förändring som sker specifikt mellan varje kota, som en transformation i microperspektiv. Som att minsta lilla detalj i kotan tillrättaläggs. Bibbi är så nöjd när detta sker. Hon visar det flera gånger, så nöjd.

Det kom också upp att det flesta känslorna verkar nu vara i balans hos mig. Sorg, glädje, frustration, rädsla, mm, men däremot finns det en del gammal ilska kvar att jobba med. Det handlade om att svälja, ta emot och svälja det. Det verkade komma från släktingar på min sida. Speciellt kvinnor som svalt och svalt och hållt emot. Inte konstigt att det till slut blir till ilska!

Efter en stund verkade det som det även kom från min mans släktingar. Eftersom ni är så tajta, sa Emelie, så är ni nästan som Ett. Därför kommer nog den släkten igenom dig också. Våra släkten verkar ha liknande mönster känslomässigt. Bra att nu få släppt på dessa samtidigt.

Vi gick lite längre denna gång än vi tidigare gjort. Då har vi vänt vid en lite större bäck. Men nu var det dags att ta klivet över denna. Bibbi hade just klivit över den när Emelie red för några dagar sen. De två hästarna före hoppade, sen var det vår tur och givetvis hoppade då även Bibbi! Men jag hade tagit ett rejält tag i manen och höll mig fast, så det gick bra! Mitt första hopp är nu avverkat!

På tillbaka vägen sen kom det som ett mantra upp – Släpp taget om sorger och förtret från gamla tider. Jag låter det falla av. Från mig, från mina njurar. Denna stormiga men fina kväll åker jag hem med denna tanken. Lyssnar på arabiska bönen och somnar gott. Jag har hoppat…

Bibbi börjar med att visa en energi som är guldskimrande.

Mina njurar kommer upp direkt igen. Det jobbet jag gör här och nu själv läker njurarna på ett plan. Men den globala energin och allt som händer runt om i världen gör att det tar längre tid att släppa på njurproblemen. Eftersom jag tar in allt det globala, att det filtreras även genom mig, genom mina njurar, innan det löses upp, så tar det sin tid.

Det verkar handla om att ha gömt mycket gamla minnen. Som att hålla tillbaka en mycket gammal hemlighet. Berättar jag denna så blir det inte bra. Jag har lovat…men det var ju dock flera hundra år sen, och jag lever ju här och nu, och måste få ha min hälsa för att kunna hjälpa andra till en bättre hälsa. JAG behöver att få må bra helt enkelt. Men jag behöver SLÄPPA TAGET. Ett nytt mantra alltså. SLÄPP TAGET!! Jo, det är ju lättare sagt än gjort!

Vid båda dessa tillfällen med Bibbi har jag haft min semester och fått en ny form av alternativbehandling, samt nya homeopatmediciner. Jag har fortsatt att lyssna på den bön Emelie läste in för mig. Och något har hänt! För första gången sen två år märker jag en liten förändring både fysiskt och psykiskt. Jag börjar släppa taget…

Nästa träff med Bibbi efter två veckor..

Direkt jag sätter mig på Bibbi och vi går iväg, så visar hon mina njurar och området vid ryggraden mellan dem. Det är helt stopp i flödet däremellan. Vi går denna gång en för mig helt ny slinga i skogen. Emelie och Sara har inte gått här sen förra sommaren. En väldigt mysig runda i skogen, där vi bla red förbi ett gammalt torpställe. Vid vissa partier är det väldigt starka energier, ett speciellt ljus. När vi gått en liten bit så släpper det i ryggraden mellan kotorna. Ett flöde kommer i gång och under ridturen fortplantas den och öppnar upp längs hela ryggraden ända upp till skallbasens led.

Men det mest intressanta var att när det öppnades i ryggen, så gick Bibbi in som i en helt annan värld. En annan dimension. En värld som de flesta av oss inte ser eller märker/känner av. Hon såg olika naturväsen på ett väldigt djupt plan. Emelie har aldrig upplevt eller sett Bibbi på det här sättet. Att rida på henne var också annorlunda. Hon var så djupt fokuserad på det hon såg. Hon märkte inte ens att en hund stod och tittade på oss när vi red förbi det gamla torpet. Vid flera tillfällen så stannade hon upp och bara stod i sin egen lilla, eller stora värld! De andra som red med oss , bla Andrea med Smulan, väntade in oss emellanåt, Bibbi brukar ju inte bete sig så här. Men till slut fick de gå i sin egen takt, och jag och Emelie fick fortsätta i Bibbis takt. Det sista innan vi gick ur skogen och ut på vägen så stod hon en stund och bara var. Precis som att hon inte ville lämna denna energi och denna skog.

Att vara i denna stillhet som Bibbi var under denna ridtur påminner om när man sitter i total stillhet och jobbar med KranioSakral Terapi. Att vara totalt närvarande samtidigt som man tar in hela spacet. Att jobba med den liten struktur samtidigt som man är utanför kroppen och jobbar, för det är då man kommer åt djupet på det man behandlar. En fantastisk upplevelse, så jag förstår att Bibbi helst ville vara kvar i denna stillhet. Det kommer att bli mycket intressant att se hur detta utvecklas! Jag är så otroligt ödmjuk och tacksam för att få vara med om och vara en del i det här. Dessa möten som hjälper oss alla inblandade vidare i vår egen resa här och nu.

Jag fortsätter med att släppa taget…släppa på gamla minnen som jag inte kommer ihåg. Släppa på gamla rädslor som jag absolut inte behöver dra omkring på.

Bibbi börjar genast visa en massa olika former. Det verkar finnas ett tiotal olika grundformer, som hänger ihop med våra tankar. Dessa former verkar vara grundmatrixen till vårat tankemönster. Om man fastnar i en tanke, så blir en specifik form direkt påverkad på cellulär nivå. Det är inte så lätt att förstå vad Bibbi förmedlar alla gånger, men hon förklarar det så här för oss. Att ex vara resultatinriktad visar hon som en triangel. Att vara fast i en tanke visar hon som en cirkel. Kanske är det därför man säger att man hamnat i ett rullande ekorrhjul!? Oron är linjär. Dessa olika former är både individuella samt att de går i varandra, samtidigt. Detta sker konstant hela tiden. Allt i Ett. Ett i Allt. När man fastnar i tankar så förändras energin i dessa former så att de rör sig lite trögare. Hela materian stasar. Det ena ger det andra. När materian / formerna stasar så stagnerar våra tankar, som vi då ältar om och om igen.

När jag sitter och behandlar en klient och känner av det här beteendemönstret, så ska jag ställa frågan till dem om de sitter fast i någon form av tankar. Tankar som inte vill släppa, utan hela tiden återkommer. Jag ska då även be dem att fråga om de kan se någon form, hur denna ser ut. Det kan hjälpa dem att lösa upp deras stagnerade tankar lättare. Det är också bra att i slutet av behandlingen ställa denna fråga igen för att se hur klientens tankemönster har förändrats.

Bibbi är så nöjd av resultatet från vårt möte i maj. Det har hänt så mycket med mig, och så mycket snabbare än vad hon trodde skulle hända. Energimässigt så är jag långt före där hon trodde jag nu skulle vara. Igen säger Bibbi att hon är så nöjd! Det känns härligt att höra!

En återkommande fråga genom våra möten har varit mina njurar.

Emelie berättade att i Jordanien finns en häst, Malakia, som är med i boken Alla Kungens Hästar. Hon och hennes stallkamrater, ett dryga tiotalet hästar, jobbar mycket med empati och medkänsla. Malakia har kunnat förutspå mycket av krig och stora händelser långt innan de har hänt. Dessa hästar som jobbar med Compassion har dock blivit njursjuka på ett eller annat sätt. Efter att ha fått akupunktur, homeopatmediciner, samt fått höra på arabiska böner, så har de blivit bra igen. Det verkar som att njurarna inte klarar av att filtrera allt, det stasar och ger olika symptom. Att jobba i Compassion verkar ibland ha ett högt pris. Jag har nu fått en arabisk bön inspelad som jag lyssnar till, samtidigt som jag länkar upp mig till Malakia och hennes stall. Har även börjat med nya homeopatmedel. Jag vet också att det finns fler terapeuter som har liknande problem med njurarna. Det är ändå skönt att få någon form av förklaring på det här. Att det här är på ett mycket större/djupare plan än jag kan förstå, det har jag för länge sedan förstått.

Efter ett kortare uppehåll på dryga månaden, så skrev Emelie till mig att nu kallade Bibbi till en träff mellan oss tre. Denna gång skulle vi inte rida ut i skogen, utan det var mer en meditativ träff mellan oss. Jag satt upp på Bibbi som fick gå och äta, vilket hon älskar, och hon började genast förmedla till Emelie, som denna gång spelade in detta samtal. Tur var väl det, för det var mycket hon ville förmedla denna gång. Vissa delar inte alltid så lätt att förstå, men jag tar in det och med mig och delar med mig av det. Det är ju det som är huvudsyftet. Att sprida hennes budskap vidare.

Bibbi börjar att visa en bild av mig, där jag håller ut mina händer mot en person, en behandlingssituation ser det ut som. Så ser man en energi som rör sig igenom ena armen och igenom bröstkorgen och ut igenom den andra armen. Detta sker i båda håll på samma gång, och även åt alla håll på samma gång. Först är det som en linje man kan se, sedan är det som en energi som snurrar. Sedan säger Bibbi väldigt tydligt att – Världen behöver empati! Hennes beskrivning av det är ungefär som att om man skulle tänka att man har två motsatta dynamiska krafter, utan att lägga någon annan värdering i dem, utan i deras sanna natur. Så verkar det som att det finns en sammandragande kraft i universum som gör att saker dras ihop, och blir spända, trånga och går mot sin gräns. Så att det nästan rör sig mot en explosion. Det är den ena kraften. Man skulle kunna kalla den för negativ, men hon skulle inte vilja lägga en värdering om negativ, utan mer att negativ i detta fall är mer inåt/bakåt. Inget dåligt. Ingenting som ska bort, utan en kraft som ser ut så.

Den andra kraften är inte kännbar. Den är så lätt i sin natur, så flyktig så att man skulle aldrig kunna fånga den eller definiera den. Den första är så kraftfull, har ett sug i sig, den förändrar materian på ett sätt, och drar i materian. Den andra kraften, utan att jämföra den med den första så skulle det nog vara svårt att kalla den för en kraft. Den skulle nästan vara ingenting i jämförelse. Lite granna som att den första ÄR och den andra ÄR INTE. Om man ska beskriva det på ett någotsånär förståeligt plan. Den andra energin ser till att det finns luftrum och ser till att det finns valmöjligheter. Det är lite som att den sammandragande kraften är helt opersonlig och den tuggar bara på. Lägger man inte in en motkraft, en ide´, en tanke, så kommer den att fortsätta obehindrat, därför att det är dess natur. Det måste inte vara något fel i det, men nu när den här andra kraften finns så blir det relevant på ett annat sätt. Den andra kraften som skapar luftrum, ger förändring, det som gör att saker kan förnyas. Det är denna kraft som har en koppling till empatin. På något sätt så är det som att den kraften i egenskap av att vara ingenting eller neutral, för att den ska kunna verka, så måste man lägga in någonting i den som gör att den finns i förhållande till den första. Där däremot kan man då, åtminstone om man är människa faktiskt välja att lägga in både bra och dåliga saker. Den kan man färga. Den första kraften kan man inte färga eller påverka. Den är som ett tåg utan förare. Ungefär som något universums grundregel. Men eftersom den andra kraften bara kan verka genom färgning av någonting, den måste uppstå på något sätt. Den måste uppstå menar Bibbi genom ett medvetande, och det är där allt det här kommer in i bilden. Därför att nu verkar det som, Bibbi visar det som en vågskål, att det som påverkar denna kraft idag är som en accelererande rädsla. Nu är det snart så mycket rädsla som går in i det här så att det är på väg att tippa. Det gör att aktiva handlingar som inte baserar sig på rädsla behövs. Nu tror Bibbi på något plan att det är så som det ska vara, för att om det inte drivs på den punkten så händer det inte på det sättet som det ska. Det är inte som en appocalyps om man inte får till det, menar hon. Utan mer att nu är det den tiden där rädslan börjar att tippa över och det måste till en motkraft. Därför att det som händer när rädslan går in och påverkar den icke existerande kraften, så att den första kraften bara går fortare och fortare, för rädslan gör att man kan inte ändra kursen, inte ändra dess natur, utan det är som den skenar, vilket skapar katastrofer, sjukdomar, mer rädsla osv.

Vi befinner oss i en tidpunkt där rädslan har fått igång ett spinn, och för att balansera det och även för att kunna använda rädslan konstruktivt i utvecklingen så behövs dess andra sida som är att man inte har någon rädsla alls för att förlora sig själv. Så rädslan bygger på att du upphör att existera, alltså på egots död. Motkraften måste då bestå av det som går bortom egot. Så motkraften kan då inte bestå av att man gör goda gärningar, för det skulle man kunna göra för att bli räddad själv, för då är det fortfarande samma rädsla. Så alla dessa handlingar som stärker rädslan, de är ju inte onda. Det är inte människor som bara är giriga eller gör onda handlingar, utan bara en liten del. En annan del är alla människor som gör gott för annars tror de att de hamnar i helvetet ex. Så det är inte handlingen i sig som är primär nu, utan att man bearbetar, konfronterar eller går igenom eller blir av med sin egen rädsla. Genom att det sker så har man redan börjat föda den andra sidan. Den öppnande kraften. Som att man skulle kunna kalla den för positiv eftersom den rör sig framåt utåt och vidgar. Men den kräver en aktiv handling.

Med fokus på det här så blir det i mitt fall, i det personliga för mig, att jag blir i en tydligare grad när jag jobbar med en patient och ser situationen som en spegling av mig själv. Att patienten är inte bara hos mig för att få hjälp, och jag är inte bara där för att öppna upp för en gudomlig kraft. Utan jag är också där för att spegla min egen historia. Varje individ som kommer till mig nu den närmsta tiden kommer att lyfta fram någonting som är relevant i mig. Det är inte det att jag inte varit medveten om det förut, menar Bibbi, men på något sätt så hamnar det i ett tydligare fokus nu. Det är som att alla hamnar nu på sin egen utbildning. För min del så verkar det handla om patientarbetet. Den yttre formen ser precis lika dan ut, med den skillnaden att jag kommer att prata lite mer med träd. Lite mer tid kommer att läggas på träd. Tidpunkten är relevant, därför att den här sammandragande kraften, när dess energi kommer till en viss punkt, så blir den energin användbar i vidgningen. Så bommar man på timingen där så får man antingen att det händer inte så mycket föra att man är för tidig, eller att man får ett otroligt onödigt stort motstånd för att man är för sen. Lite som surfa på en våg, för då får du den energin emot dig. Den kraften, bortsett att få den att gå snabbare via rädslan, inte är påverkbar, då får man ju ändra sig själv i stället för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Du kan inte manipulera DEN till att göra något annat.

Sen byter Bibbi ämne. Det finns olika infallsvinklar på detta som spelar roll. Nästa bild hon visar, där ser man ryggraden på en människa. Det är en ryggrad och skulderblad. Ryggraden är grunden, men skulderbladen syns också mycket tydligt. Därför att på något sätt så är det som att skulderbladen är som ett litet frö till vingar. Det är en väldigt vacker bild hon visar mig, säger Emelie. Om vi byter perspektiv så att Bibbi kommer ifrån framtiden och att vi befinner oss väldigt långt tillbaka i historien, sett ur det perspektivet, så är det här den första fasen i människans utvecklande av vingar. Hon beskriver det inte som att vi har tappat dem, utan att det är nu de utvecklas för att någonstans långt fram in i framtiden, kanske i en annan dimension, så finns det en art som liknar vad vi ser ut som nu, och det här är början. Det är en jättefin bild för helt plötsligt så är det som att hjärnan måste ställa om sig till något annat, säger Emelie.

Man kan naturligtvis döma mänskligheten för att ha ställt till med allt möjligt, men det är faktiskt så att man faktiskt måste älska människor, därför att de kan inte bygga de här vingarna annars. Det är ingen ide´att oja sig över vad mänskligheten har ställt till med, och hur dumma och hopplösa alla är, därför att, det kanske är sant, men det är inte tid för att fastna där nu. För ska den här stackars arten ha en schans, så måste man älska dem, det är Bibbi väldigt tydlig med. Det finns också den delen av empatin och även med dina behandlingar där kärleken i beröringen av en annan individ inte kan ersättas av att man inte möts. Det är viktigt att lägga in den aspekten i beröringen. Det är inte det att man inte är medveten om villkorslös kärlek, men det kan ju ändå har varit så att du har varit lite mer fokuserad på problemlösning, och nu går du ifrån problemlösning ytterligare ett steg till att det handlar mer om mänskligheten, och att den villkorlösa kärleken är nödvändig.

Bibbi ställer under tiden hon visar detta, om något i sitt bäcken.

Vingarna, vad vingarna är så är det att man inte är fast i en dimension, inte fast i en linjär tid. Naturlagarna kommer ju förr eller senare att ändras. Men de kan inte göra det, återigen tillbaka till första bilden om man inte gör en aktiv handling, därför att universums grundenergi drar ihop sig. Det gör att dimensionerna blir färre och tätare. Så det är inte så att saker bara sker och så kan man sätta sig i baksätet och titta på, utan det kräver en handling. Inte på något pressande eller hotfullt eller stridaktikt sätt. De som vet att de har något med det att göra de blir tillkallade på något sätt. Din lärare är involverad i detta också. Det kändes så när vi behövdes ses. Bibbi är jättenöjd över det här med vingarna. Och eftersom Bibbi verkar vara 1000 år gammal fast åt andra hållet, så är det för henne en väldigt positiv bild. Det är väldigt lätt för henne att vara hoppfull i det. Men samtidigt så har ju den framtiden inte hänt utifrån den här ståndspunkten, så därför igen kan man inte bara luta sig tillbaka och tro att det händer ändå , eftersom alla tider sker parallellt. Nu ser Bibbi jättenöjd ut när hon har förklarat detta. Så nu ska du bara sitta lite och blunda, och dingla med fötterna och bara vara tyst, tills nästa sekvens kommer.

Jag satt lugnt och stilla på Bibbi, och lät fötterna röra sig lite granna. Denna lördagförmiddag hade det regnat på morgonen, och regnet hängde i luften. Tunga tjocka mörka moln fanns över oss. Men när jag blundade så såg jag ett otroligt ljus från en sol som sken på oss med ett gudomligt ljus. Jag såg mig själv med mina vingar som en enhet med Bibbi segla över en fantastisk underbar skog. Höga berg och djupa dalar, med fantastiska träd. En sådan fridfull, varm och kärleksfull miljö. En grön vacker färg som är lite svårt att beskriva. Där skulle jag för alltid kunna vara. Här fanns bara godhet, stillhet, ja allt det underbara vi ofta strävar och längtar efter att få känna och uppleva. När jag sedan öppnade mina ögon så var det fortfarande mulet. Som att resa mellan två helt skilda världar.

Essensen av det tillstånd som vi är på väg till, förutsatt att man gör något på vägen. Känslan av det Bibbi visade under vår tysta stund var att hon rätade upp hela sig. Bibbi ser framför sig också att vi träffas lite oftare igen, för att öva på det som precis hände oss. Därför att tillståndet måste ju in i ett medvetande, och för att kunna skapa någonting i ett medvetande som ännu inte existerar på en viss dimension, så behöver man ha med sig någon som övar på det som redan är där. Annars blir det inte exakt DET. För i den här kraften som kräver en färg, där kan man ju också skapa illusioner, och det viktiga nu är att inte skapa illusioner, dvs inte förenkla det till en önskan om en bättre värld, utan det måste faktiskt vara den sanna expansionen. Därför behöver vi träffas reglebundet och uppleva ihop, så att det börjar att landa. Bibbi menar att det här behöver tid på sig. Det kan hända att det som du börjar med i din kropp idag, efter ett par generationer har ändrat någonting i den världen som alla kan se. Men det är relevant hur lång tid det tar, det enda relevanta är att någonting sker.

Sen upprepar Bibbi igen att tänk på att vi är precis i början av den här utvecklingen. Tappa inte modet om man tycker att ingenting händer i perioder, eller om det finns en tröghet så finns den där för att den ska vara där. Trögheten är ju också att den här sammandragande kraften rör sig lite som i pulser. Så vissa perioder kommer att kännas otroligt motståndskraftiga. Så finns det en kraft till som är att allt det här illusoriska som skapas, det som föder egot där, det reagerar på att det kommer in något verkligt. Så det man slåss emot, om det är så man upplever det att man gör, det är inte den sammandragande kraften som rör sig opersonligt som ett tåg, utan det är ju allt det som sker i den andra kraften. Därför är det extremt viktigt att man inte fastnar på vägen då och upplever alla de här motstånden, hindren, konflikterna som en verklig enda sanning. Så man inte går in i dem med hull och hår som att det vore verkligheten. Utan att man inser att det som sker det sker i den här processen. Då bevarar man sin medvetenhet igenom dem. Det blir jätteviktigt! Annars kan man gå vilse och tappa bort ett helt liv, bara på att man tror sig föra en annan kamp, även om man kanske började med den insikten. Där kan man ju bli väldigt vilseledd.

Bibbi beskriver en bild som att man skulle ha en massa parallella jag på samma gång som ser exakt ut som en själv, men det är egentligen en illusion. Bibbi förkroppsligar bilden på det sättet, för det ser ut som en liten arme´av lika tillverkade dockor med känslor och tankar som styr de här indivderna som inte är på riktigt. Men det ser ut precis som du, du upplever det precis som du, och du tror att det är du, men det är bara en skapad version, inte den sanna. Bibbi menar att det finns inte en absolut sanning i den bemärkelsen i form av en åsikt, men det finns en absolut verklighet, och det är bara där man kan förändra någonting i allt det som är en önskan om, så kan du bara göra förändringen i din egen hjärna. Vilket kan naturligtvis göra att du själv upplever att du mår bättre, men världen har inte berörts av den handlingen. Nu pratar vi inte om att få en individ att må bättre i en illusion av sig själv, utan nu är det att förändra världen inom sig och vad det innebär i praktiken, och att det är en sann handling. Bibi kommer tillbaka till att i ditt fall så uttrycks det via behandling av människor i en nischad behandlingsform av KranioSakral Terapi. Det är där ditt stora utspelar sig. Du behöver ingen annanstans än ner i ditt eget behandlingsrum egentligen, för att hela historien ska utspela sig. Åtminstone inte just nu! Sen vet man inte. Men för det som ligger absolut i närheten så är det bara att födjupa det fokuset. Så upprepar Bibbi att de som kommer till dig är en tydlig spegling av dig själv. Om du är beredd på det och håller dig medveten om det vid varje möte och helst att du sammanfattar det innan nästa patient kommer så att du får landa i det. Det är lite som att du ska se det som att du sitter i skolan där och så kommer det olika ämnen. Detta kommer att intensifieras under en viss period.

De renar – Caribo- som jag tidigare skrivit om i min blogg är också med i detta. En verkar vara helt stationär i mitt behandlingsrum. En äldre manlig karaktär som håller en slags balans. Som en gammelfar.

Allting ”tuggar på ” framåt som det ska, men nu kommer detta extra. Nu är det väldigt konkret. Om det som ni har gjort förut ”för att” kunna, så är det nu de konkreta övningarna. En del är att hålla egot i schack och det går ut på att man inte tror sig vara alla de här känslorna och tankarna som skapar ens person som man verkligen tror är på riktigt. Det betyder inte att inte tankarna och känslorna finns, men inte flytta identiteten dit. Samt att inte tänka på den kampen man för, utan det handlar om det som sker bakom. Svårare än att kämpa emot ett motstånd är ju när man får beröm eller blir ”upphosad”. Så länge det är obekvämt eller negativt så är det ju förhållande vis enkelt att hålla tankarna i styr. Men går det riktigt bra då blir det ofta svårt.

Bibbi går tillbaka till bilden av vingarna och den känslan som ni upplevde tillsammans. Det är en väldig stark glädje och lite som ett hyss! Lite som att man har en hemlighet. Som att – Jag vet något! Hon menar att det räcker att ha det som vetskap eller som tro, och att det finns en viss pirrig glädje i det. Det behöver inte vara så seriöst. För börjar man att ta sig själv på stort allvar så har man ju genast tappat det. Så den underfundiga humorn är jätteviktig. Detta verkar gälla alla inblandade, att börjar man att ta sig själv för seriöst så ska man nog säga det till varandra. Nu börjar du grotta in dig för mycket! Vi har några tusen år på oss! Tro inte att allt hänger på dig. Ändå måste du göra vad du måste göra. Bibbi visar också en länk mellan alla möjliga inblandade, olika arter i olika delar av världen. Det är en spännande kreativ bild! Det är något i den eftersom det är så olika indiver i den som ger en väldig glädje i just den bilden. Bibbi är nu klar med sitt samtal för denna gång, men vill att jag bara sitter kvar en liten stund så vi samlar ihop oss. Bara njuta av stunden. Bibbi avslutar med att hon är väldigt nöjd! Det är jag och Emelie också!