Efter ett kortare uppehåll på dryga månaden, så skrev Emelie till mig att nu kallade Bibbi till en träff mellan oss tre. Denna gång skulle vi inte rida ut i skogen, utan det var mer en meditativ träff mellan oss. Jag satt upp på Bibbi som fick gå och äta, vilket hon älskar, och hon började genast förmedla till Emelie, som denna gång spelade in detta samtal. Tur var väl det, för det var mycket hon ville förmedla denna gång. Vissa delar inte alltid så lätt att förstå, men jag tar in det och med mig och delar med mig av det. Det är ju det som är huvudsyftet. Att sprida hennes budskap vidare.

Bibbi börjar att visa en bild av mig, där jag håller ut mina händer mot en person, en behandlingssituation ser det ut som. Så ser man en energi som rör sig igenom ena armen och igenom bröstkorgen och ut igenom den andra armen. Detta sker i båda håll på samma gång, och även åt alla håll på samma gång. Först är det som en linje man kan se, sedan är det som en energi som snurrar. Sedan säger Bibbi väldigt tydligt att – Världen behöver empati! Hennes beskrivning av det är ungefär som att om man skulle tänka att man har två motsatta dynamiska krafter, utan att lägga någon annan värdering i dem, utan i deras sanna natur. Så verkar det som att det finns en sammandragande kraft i universum som gör att saker dras ihop, och blir spända, trånga och går mot sin gräns. Så att det nästan rör sig mot en explosion. Det är den ena kraften. Man skulle kunna kalla den för negativ, men hon skulle inte vilja lägga en värdering om negativ, utan mer att negativ i detta fall är mer inåt/bakåt. Inget dåligt. Ingenting som ska bort, utan en kraft som ser ut så.

Den andra kraften är inte kännbar. Den är så lätt i sin natur, så flyktig så att man skulle aldrig kunna fånga den eller definiera den. Den första är så kraftfull, har ett sug i sig, den förändrar materian på ett sätt, och drar i materian. Den andra kraften, utan att jämföra den med den första så skulle det nog vara svårt att kalla den för en kraft. Den skulle nästan vara ingenting i jämförelse. Lite granna som att den första ÄR och den andra ÄR INTE. Om man ska beskriva det på ett någotsånär förståeligt plan. Den andra energin ser till att det finns luftrum och ser till att det finns valmöjligheter. Det är lite som att den sammandragande kraften är helt opersonlig och den tuggar bara på. Lägger man inte in en motkraft, en ide´, en tanke, så kommer den att fortsätta obehindrat, därför att det är dess natur. Det måste inte vara något fel i det, men nu när den här andra kraften finns så blir det relevant på ett annat sätt. Den andra kraften som skapar luftrum, ger förändring, det som gör att saker kan förnyas. Det är denna kraft som har en koppling till empatin. På något sätt så är det som att den kraften i egenskap av att vara ingenting eller neutral, för att den ska kunna verka, så måste man lägga in någonting i den som gör att den finns i förhållande till den första. Där däremot kan man då, åtminstone om man är människa faktiskt välja att lägga in både bra och dåliga saker. Den kan man färga. Den första kraften kan man inte färga eller påverka. Den är som ett tåg utan förare. Ungefär som något universums grundregel. Men eftersom den andra kraften bara kan verka genom färgning av någonting, den måste uppstå på något sätt. Den måste uppstå menar Bibbi genom ett medvetande, och det är där allt det här kommer in i bilden. Därför att nu verkar det som, Bibbi visar det som en vågskål, att det som påverkar denna kraft idag är som en accelererande rädsla. Nu är det snart så mycket rädsla som går in i det här så att det är på väg att tippa. Det gör att aktiva handlingar som inte baserar sig på rädsla behövs. Nu tror Bibbi på något plan att det är så som det ska vara, för att om det inte drivs på den punkten så händer det inte på det sättet som det ska. Det är inte som en appocalyps om man inte får till det, menar hon. Utan mer att nu är det den tiden där rädslan börjar att tippa över och det måste till en motkraft. Därför att det som händer när rädslan går in och påverkar den icke existerande kraften, så att den första kraften bara går fortare och fortare, för rädslan gör att man kan inte ändra kursen, inte ändra dess natur, utan det är som den skenar, vilket skapar katastrofer, sjukdomar, mer rädsla osv.

Vi befinner oss i en tidpunkt där rädslan har fått igång ett spinn, och för att balansera det och även för att kunna använda rädslan konstruktivt i utvecklingen så behövs dess andra sida som är att man inte har någon rädsla alls för att förlora sig själv. Så rädslan bygger på att du upphör att existera, alltså på egots död. Motkraften måste då bestå av det som går bortom egot. Så motkraften kan då inte bestå av att man gör goda gärningar, för det skulle man kunna göra för att bli räddad själv, för då är det fortfarande samma rädsla. Så alla dessa handlingar som stärker rädslan, de är ju inte onda. Det är inte människor som bara är giriga eller gör onda handlingar, utan bara en liten del. En annan del är alla människor som gör gott för annars tror de att de hamnar i helvetet ex. Så det är inte handlingen i sig som är primär nu, utan att man bearbetar, konfronterar eller går igenom eller blir av med sin egen rädsla. Genom att det sker så har man redan börjat föda den andra sidan. Den öppnande kraften. Som att man skulle kunna kalla den för positiv eftersom den rör sig framåt utåt och vidgar. Men den kräver en aktiv handling.

Med fokus på det här så blir det i mitt fall, i det personliga för mig, att jag blir i en tydligare grad när jag jobbar med en patient och ser situationen som en spegling av mig själv. Att patienten är inte bara hos mig för att få hjälp, och jag är inte bara där för att öppna upp för en gudomlig kraft. Utan jag är också där för att spegla min egen historia. Varje individ som kommer till mig nu den närmsta tiden kommer att lyfta fram någonting som är relevant i mig. Det är inte det att jag inte varit medveten om det förut, menar Bibbi, men på något sätt så hamnar det i ett tydligare fokus nu. Det är som att alla hamnar nu på sin egen utbildning. För min del så verkar det handla om patientarbetet. Den yttre formen ser precis lika dan ut, med den skillnaden att jag kommer att prata lite mer med träd. Lite mer tid kommer att läggas på träd. Tidpunkten är relevant, därför att den här sammandragande kraften, när dess energi kommer till en viss punkt, så blir den energin användbar i vidgningen. Så bommar man på timingen där så får man antingen att det händer inte så mycket föra att man är för tidig, eller att man får ett otroligt onödigt stort motstånd för att man är för sen. Lite som surfa på en våg, för då får du den energin emot dig. Den kraften, bortsett att få den att gå snabbare via rädslan, inte är påverkbar, då får man ju ändra sig själv i stället för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Du kan inte manipulera DEN till att göra något annat.

Sen byter Bibbi ämne. Det finns olika infallsvinklar på detta som spelar roll. Nästa bild hon visar, där ser man ryggraden på en människa. Det är en ryggrad och skulderblad. Ryggraden är grunden, men skulderbladen syns också mycket tydligt. Därför att på något sätt så är det som att skulderbladen är som ett litet frö till vingar. Det är en väldigt vacker bild hon visar mig, säger Emelie. Om vi byter perspektiv så att Bibbi kommer ifrån framtiden och att vi befinner oss väldigt långt tillbaka i historien, sett ur det perspektivet, så är det här den första fasen i människans utvecklande av vingar. Hon beskriver det inte som att vi har tappat dem, utan att det är nu de utvecklas för att någonstans långt fram in i framtiden, kanske i en annan dimension, så finns det en art som liknar vad vi ser ut som nu, och det här är början. Det är en jättefin bild för helt plötsligt så är det som att hjärnan måste ställa om sig till något annat, säger Emelie.

Man kan naturligtvis döma mänskligheten för att ha ställt till med allt möjligt, men det är faktiskt så att man faktiskt måste älska människor, därför att de kan inte bygga de här vingarna annars. Det är ingen ide´att oja sig över vad mänskligheten har ställt till med, och hur dumma och hopplösa alla är, därför att, det kanske är sant, men det är inte tid för att fastna där nu. För ska den här stackars arten ha en schans, så måste man älska dem, det är Bibbi väldigt tydlig med. Det finns också den delen av empatin och även med dina behandlingar där kärleken i beröringen av en annan individ inte kan ersättas av att man inte möts. Det är viktigt att lägga in den aspekten i beröringen. Det är inte det att man inte är medveten om villkorslös kärlek, men det kan ju ändå har varit så att du har varit lite mer fokuserad på problemlösning, och nu går du ifrån problemlösning ytterligare ett steg till att det handlar mer om mänskligheten, och att den villkorlösa kärleken är nödvändig.

Bibbi ställer under tiden hon visar detta, om något i sitt bäcken.

Vingarna, vad vingarna är så är det att man inte är fast i en dimension, inte fast i en linjär tid. Naturlagarna kommer ju förr eller senare att ändras. Men de kan inte göra det, återigen tillbaka till första bilden om man inte gör en aktiv handling, därför att universums grundenergi drar ihop sig. Det gör att dimensionerna blir färre och tätare. Så det är inte så att saker bara sker och så kan man sätta sig i baksätet och titta på, utan det kräver en handling. Inte på något pressande eller hotfullt eller stridaktikt sätt. De som vet att de har något med det att göra de blir tillkallade på något sätt. Din lärare är involverad i detta också. Det kändes så när vi behövdes ses. Bibbi är jättenöjd över det här med vingarna. Och eftersom Bibbi verkar vara 1000 år gammal fast åt andra hållet, så är det för henne en väldigt positiv bild. Det är väldigt lätt för henne att vara hoppfull i det. Men samtidigt så har ju den framtiden inte hänt utifrån den här ståndspunkten, så därför igen kan man inte bara luta sig tillbaka och tro att det händer ändå , eftersom alla tider sker parallellt. Nu ser Bibbi jättenöjd ut när hon har förklarat detta. Så nu ska du bara sitta lite och blunda, och dingla med fötterna och bara vara tyst, tills nästa sekvens kommer.

Jag satt lugnt och stilla på Bibbi, och lät fötterna röra sig lite granna. Denna lördagförmiddag hade det regnat på morgonen, och regnet hängde i luften. Tunga tjocka mörka moln fanns över oss. Men när jag blundade så såg jag ett otroligt ljus från en sol som sken på oss med ett gudomligt ljus. Jag såg mig själv med mina vingar som en enhet med Bibbi segla över en fantastisk underbar skog. Höga berg och djupa dalar, med fantastiska träd. En sådan fridfull, varm och kärleksfull miljö. En grön vacker färg som är lite svårt att beskriva. Där skulle jag för alltid kunna vara. Här fanns bara godhet, stillhet, ja allt det underbara vi ofta strävar och längtar efter att få känna och uppleva. När jag sedan öppnade mina ögon så var det fortfarande mulet. Som att resa mellan två helt skilda världar.

Essensen av det tillstånd som vi är på väg till, förutsatt att man gör något på vägen. Känslan av det Bibbi visade under vår tysta stund var att hon rätade upp hela sig. Bibbi ser framför sig också att vi träffas lite oftare igen, för att öva på det som precis hände oss. Därför att tillståndet måste ju in i ett medvetande, och för att kunna skapa någonting i ett medvetande som ännu inte existerar på en viss dimension, så behöver man ha med sig någon som övar på det som redan är där. Annars blir det inte exakt DET. För i den här kraften som kräver en färg, där kan man ju också skapa illusioner, och det viktiga nu är att inte skapa illusioner, dvs inte förenkla det till en önskan om en bättre värld, utan det måste faktiskt vara den sanna expansionen. Därför behöver vi träffas reglebundet och uppleva ihop, så att det börjar att landa. Bibbi menar att det här behöver tid på sig. Det kan hända att det som du börjar med i din kropp idag, efter ett par generationer har ändrat någonting i den världen som alla kan se. Men det är relevant hur lång tid det tar, det enda relevanta är att någonting sker.

Sen upprepar Bibbi igen att tänk på att vi är precis i början av den här utvecklingen. Tappa inte modet om man tycker att ingenting händer i perioder, eller om det finns en tröghet så finns den där för att den ska vara där. Trögheten är ju också att den här sammandragande kraften rör sig lite som i pulser. Så vissa perioder kommer att kännas otroligt motståndskraftiga. Så finns det en kraft till som är att allt det här illusoriska som skapas, det som föder egot där, det reagerar på att det kommer in något verkligt. Så det man slåss emot, om det är så man upplever det att man gör, det är inte den sammandragande kraften som rör sig opersonligt som ett tåg, utan det är ju allt det som sker i den andra kraften. Därför är det extremt viktigt att man inte fastnar på vägen då och upplever alla de här motstånden, hindren, konflikterna som en verklig enda sanning. Så man inte går in i dem med hull och hår som att det vore verkligheten. Utan att man inser att det som sker det sker i den här processen. Då bevarar man sin medvetenhet igenom dem. Det blir jätteviktigt! Annars kan man gå vilse och tappa bort ett helt liv, bara på att man tror sig föra en annan kamp, även om man kanske började med den insikten. Där kan man ju bli väldigt vilseledd.

Bibbi beskriver en bild som att man skulle ha en massa parallella jag på samma gång som ser exakt ut som en själv, men det är egentligen en illusion. Bibbi förkroppsligar bilden på det sättet, för det ser ut som en liten arme´av lika tillverkade dockor med känslor och tankar som styr de här indivderna som inte är på riktigt. Men det ser ut precis som du, du upplever det precis som du, och du tror att det är du, men det är bara en skapad version, inte den sanna. Bibbi menar att det finns inte en absolut sanning i den bemärkelsen i form av en åsikt, men det finns en absolut verklighet, och det är bara där man kan förändra någonting i allt det som är en önskan om, så kan du bara göra förändringen i din egen hjärna. Vilket kan naturligtvis göra att du själv upplever att du mår bättre, men världen har inte berörts av den handlingen. Nu pratar vi inte om att få en individ att må bättre i en illusion av sig själv, utan nu är det att förändra världen inom sig och vad det innebär i praktiken, och att det är en sann handling. Bibi kommer tillbaka till att i ditt fall så uttrycks det via behandling av människor i en nischad behandlingsform av KranioSakral Terapi. Det är där ditt stora utspelar sig. Du behöver ingen annanstans än ner i ditt eget behandlingsrum egentligen, för att hela historien ska utspela sig. Åtminstone inte just nu! Sen vet man inte. Men för det som ligger absolut i närheten så är det bara att födjupa det fokuset. Så upprepar Bibbi att de som kommer till dig är en tydlig spegling av dig själv. Om du är beredd på det och håller dig medveten om det vid varje möte och helst att du sammanfattar det innan nästa patient kommer så att du får landa i det. Det är lite som att du ska se det som att du sitter i skolan där och så kommer det olika ämnen. Detta kommer att intensifieras under en viss period.

De renar – Caribo- som jag tidigare skrivit om i min blogg är också med i detta. En verkar vara helt stationär i mitt behandlingsrum. En äldre manlig karaktär som håller en slags balans. Som en gammelfar.

Allting ”tuggar på ” framåt som det ska, men nu kommer detta extra. Nu är det väldigt konkret. Om det som ni har gjort förut ”för att” kunna, så är det nu de konkreta övningarna. En del är att hålla egot i schack och det går ut på att man inte tror sig vara alla de här känslorna och tankarna som skapar ens person som man verkligen tror är på riktigt. Det betyder inte att inte tankarna och känslorna finns, men inte flytta identiteten dit. Samt att inte tänka på den kampen man för, utan det handlar om det som sker bakom. Svårare än att kämpa emot ett motstånd är ju när man får beröm eller blir ”upphosad”. Så länge det är obekvämt eller negativt så är det ju förhållande vis enkelt att hålla tankarna i styr. Men går det riktigt bra då blir det ofta svårt.

Bibbi går tillbaka till bilden av vingarna och den känslan som ni upplevde tillsammans. Det är en väldig stark glädje och lite som ett hyss! Lite som att man har en hemlighet. Som att – Jag vet något! Hon menar att det räcker att ha det som vetskap eller som tro, och att det finns en viss pirrig glädje i det. Det behöver inte vara så seriöst. För börjar man att ta sig själv på stort allvar så har man ju genast tappat det. Så den underfundiga humorn är jätteviktig. Detta verkar gälla alla inblandade, att börjar man att ta sig själv för seriöst så ska man nog säga det till varandra. Nu börjar du grotta in dig för mycket! Vi har några tusen år på oss! Tro inte att allt hänger på dig. Ändå måste du göra vad du måste göra. Bibbi visar också en länk mellan alla möjliga inblandade, olika arter i olika delar av världen. Det är en spännande kreativ bild! Det är något i den eftersom det är så olika indiver i den som ger en väldig glädje i just den bilden. Bibbi är nu klar med sitt samtal för denna gång, men vill att jag bara sitter kvar en liten stund så vi samlar ihop oss. Bara njuta av stunden. Bibbi avslutar med att hon är väldigt nöjd! Det är jag och Emelie också!