Det här inlägget handlar inte om mitt samarbete med hästarna. Men det är en effekt av vårt jobb som har satt igång en process. Mobbing är tyvärr aktuellt hela tiden, och om de som mobbade bara visste så mycket det påverkar en person. Kanske för resten av livet. När kropp och själ så är redo för att släppa på gamla trauman kan det bli både smärtsamt och befriande. Bra då att ha någon vid din sida som kan stödja dig i din process.

Jag har själv en hel del erfarenhet av att vara utsatt för mobbing. Inga roliga år. Men idag är jag SÅ TACKSAM för det jag varit med om. Det har hjälpt mig att forma mig till den jag är idag. Jag kan också bemöta mina klienter och faktiskt förstå hur det känns att vara utsatt för fysiskt, psykisk och mental smärta. Det syns inte, men JAG VET hur det känns. Bara att få den bekräftelsen är för många väldigt befriande. Ingen som dömer.

Så nu till min reflektion…

Alla barn föds med ett rent och gudomligt vackert hjärta. Helt utan ego. Ett hjärta där vi endast känner kärlek till vår omgivning. Men något händer under uppväxten och vi får allt för oftast lätt för att döma och fördöma människor. Inga barn skulle behöva att få genomlida detta helvete som mobbing faktiskt är. Inga vuxna heller för den delen. Att få höra hur ful, dum och värdelös man är. Få känna på sparkar och slag, få spottloskor på sig, bli dragen i håret, få kläder avslitna el söndriga, att bli jagad, instängd, utestängd, hånad, förnedrad. Känna sig ensam och ensammast i världen. Att bli ignorerad av vuxna människor när ett barn ber om hjälp, lärare som ska finnas till där för alla, då tappar man allt förtroende.

När barnet sedan växer upp, och reser sig igen, tror att dessa år är ett minne blott, något det lagt bakom sig. Men kroppens minnesceller glömmer inte. De lagrar och kapslar in dessa trauman. Under livets gång så går vi igenom en massa händelser, minnesceller lagrar och fyller på mer, till slut när kommer man till en gräns där minnescellerna börjar ge sig till känna. Dags att göra något nu. När barnet kommer upp i vuxen ålder, kanske vid 20 års ålder, kanske vid 30 el 40,kanske när det närmar sig de femtio åren, så börjar det komma olika symptom. Vad är det här? Jag känner inte igen detta? Att till slut träffa en läkare som vill lyssna. Ta prover, där vissa inte är ok. Vidare för datortomografi, som dock är ok. Jaa, då kan vi inget mer göra, säger läkarvården.

Tur att det då finns alternativa behandlingsmetoder som kan jobba med dessa minnesceller. Plötsligt kommer ett förträngt trauma upp. Barnet hamnade vid ett tillfälle i en ”figth or fligth” reaktion. Så där som djuren gör när de blir fångade och spelar döda, för att få överleva. Så gör även vi människor, oc h det kommer cellerna ihåg, även fast våra hjärnor och vårt hjärta stängt av den minnesfunktionen. Att på nytt känna denna händelse, känna hur det var när amygdala gick in i försvar och stängde av, känna hur känslan var att frysa till is. Ont, det gör ont, det gör så jävla ont! Som Lena Ph sjunger. Men känslan när det släpper och värmen kommer tillbaka till kroppen, tårarna kommer, smärtan lindras. Läkning kan nu börja på allvar,efter 40 år eller hur lång tid det nu tagit. Läkning innebär också acceptans till det som hände, försoning och förlåtelse till sig själv och de som gjorde dessa gärningar. Man kan aldrig acceptera gärningarna i sig, men känna in deras själ och hjärta, så kan man se att det faktiskt finns kärlek där, det rena hjärtat finns där under ytan. Känna in hjärta – hjärta, då kan man försona och förlåta. De som utför dessa gärningar mår så mycket sämre än någon kan förstå.

Men vi måste också börja från, och med oss själva. Att älska oss själva. Se oss i spegeln och säga till oss själva att vi faktiskt duger precis som vi är. Säga, Jag älskar mig själv! För att få en bättre värld, en mer empatisk tillvaro, så behöver vi börja där, för att kunna sprida ringar på vattnet. Kan vi älska oss själva så kan vi också älska fler runt om oss. När vi utgår från våra hjärtan så varken dömer eller fördömer man någon. Visst har vi alla våra brister och fel som vi behöver slipa på, men att lämpa över det på någon annan hjälper inte. Vi kan bara utgå från oss själva. Börja där. I vårt hjärta.  Vi skulle slippa så mycket lidande, så mycket fysisk, psykisk och mental smärta. Vi behöver tillbaka till vårt nyfödda rena och kärleksfulla hjärta. Utan ego. Där finns INGEN mobbing,punkt!

Från mitt hjärta till era fina hjärtan <3 Mona-Lisa Bäckevik